LÖFSTA SÄTERI

Löfsta, eller Löfsta säteri som det vanligen kallas, har troligen varit bebodd sedan Uppland steg ur havet. Det finns ett fortfarande skönjbart gravfält i en hage öster om gården, med ett 70-tal järnåldersgravar. I samma hage finns en brygg- eller kajliknande anläggning som på något sätt måste ha hängt samman med skeppsfart på Hederviken. Därmed är det också sagt att Hederviken finns med i bilden. Gårdens östra gräns går mitt i Hederviken. Det är lätt att föreställa sig hur förfäderna tänkte när man valde hagen som begravningsplats. Den var nog då som nu alltför stenig för att odlas, samtidigt som det måste ha varit vackert med sjön alldeles nedanför.

Var själva boplatsen fanns vet vi inget om i dag. Klart är emellertid att medeltidens innebyggare hade sina hus alldeles söder om den tomt som dagens huvudbyggnad ligger på. Vid tiden för Älvsborgs lösen i början av 1600-talet gjordes uppteckningar av vad som fanns av tillgångar i riket. I dessa förteckningar kan man se att det fanns fyra små gårdar i Löfstada. Eftersom den nuvarande gårdstomten är högt belägen i förhållande till omgivningen är det väl troligt att man alltid använt just den genom århundradena.
1600-talets samhälle hade inte alltför stora möjligheter att ersätta sina förtroendemän med annat än ”natura”-förmåner. Ett traditionellt sätt var att skänka bort statens jord eller lämna ut dispositionsrätten på kortare eller längre tid. Karl IX:s kansler, regeringschef, fick byn Löfstada i förläning och var nog den som började lägga ihop brukandet under en hatt. Efter Karl IX:s död kan man väl förmoda att hans kansler raskt försvann ur bilden. Karl IX hade ju i Linköpings blodbad låtit avrätta åtta av högadelns främsta företrädare, samma högadel som bildade förmyndarregering åt den minderårige Gustaf II Adolf.
In i bilden kommer en man som adlats under namnet Silvergren. Det är han som mot århundradets mitt börjar bygga upp de nuvarande bostadshusen. I alla fall bottenvåningen i nuvarande huvudbyggnaden och den kvarvarande källaren till en numera riven flygel stammar från den tiden. Väggarna är här i gråsten och ca 120 cm tjocka, med innertak delvis i form av slagna tegelvalv.
Riktigt hur herr Silvergren tänkte sig att det hela skulle se ut, vet vi inte i dag. Det verkar som om meningen var fyra flyglar, två kvadratiska som finns kvar idag och två lite större av vilka en finns kvar i dag och dessutom en huvudbyggnad. Den senare kan man se på en karta från 1700-talet. Kartans vittnesmål behöver ju inte överensstämma med verkligheten. Ägaren kan ju ha sagt till kartritaren ”rita dit ett femte hus, jag skall bygga det”.
Silvergrens enda barn, en dotter, gifte sig utanför adeln och förlorade därmed säteriet. Efter ytterligare ett arvsskifte pantsattes gården till en Stockholmsborgare vid namn Johan Lohe. Släkten Lohe var förmögen och grävde vid något tillfälle ner en mycket stor silverskatt i en källare i gamla stan i Stockholm. Det är ju, och har alltid varit, en god maxim att inte lägga alla ägg i en korg. Så varför inte förmoda att släkten gömt något på Löfsta också! Men var?
Släkten Lohe med arv och ingiften blir kvar i ca 80 år.

Under 1700-talets andra hälft dyker det upp en spännande person. Bernt Otto Stackelberg, som var sin tids störste gourmet och gourmand,bor på gården. Om man nu är berömd för att både äta mycket och gott, vad är då naturligare än att anställa en god kokerska? Stackelberg lär ha anställt Cajsa Warg, vårt lands mest berömda kokboksförfattare. Det nuvarande köket i huvudbyggnaden är det samma som då, om än lätt moderniserat. Tänk om Cajsa Warg i just det köket provade sina recept!

Vi närmar oss 1800-talet. I finska kriget 1808 - 1809 deltog en general som hette Georg Carl von Döbeln. I Runebergs Fänrik Ståls sägner sägs det i dikten ”Döbeln vid Jutas”:

Nej, doktor, nej tänk ut en sats, min herre,

som gör mig för i morgon sjufalt värre,

men hjälper mig i dag på mina ben

Vem var doktorn? Jo det var tidens främste kirurg, Pher af Bjerkén, vars mamma bodde på Löfsta under 1790 talet. Har Pher suttit och pluggat medicin i samma rum som detta skrivs i dag?

År 1835 dyker det upp en ny spännande person. En finsk adelsman, Julius Fredrik von Sass, köper gården. Han flyttar in med hustru, brorsdotter, tre stycken mamseller, en betjänt och en piga. En betydande upprustning sker. von Sass var nog inte utan pengar. Det sägs att han en förmiddag i månaden tog emot folk som kom för att betala räntor och amorteringar på lånade pengar. På eftermiddagen samma dag tog han emot nya lånekunder. På dagens språk kallas detta ”cash management”. Pengarna skall hela tiden arbeta och inte ligga oräntade!

Paret von Sass var barnlöst. Som arvinge utsågs en fosterdotter vid namn Elin. Elin kom att gifta sig med en av gårdens anställda, Paul Lamby. Denne Paul, som var född 1850 var son till tsaren Alexander II av Ryssland.

Julius Fredrik gillade nog inte svärsonen in spe.

Kort före sin död skrev han om testamentet så att Elin aldrig skulle kunna sälja egendomen utan endast disponera avkastningen. Egendomen skulle i stället gå till sönerna till en rysk general. Två år efter det att von Sass dött härjas bland annat en ångsåg av eld. Ryktet gör gällande att Paul Lamby ordnat brasan i avsikt komma åt försäkringspengar.

Må vara hur som helst med den saken, men strax därpå går han i konkurs. Ut ur gårdens historia försvinner herr Lamby.

År 1920 har även ryssarna försvunnit och Elin vänder sig till Kungs, som det hette då, med begäran att få sälja gården trots testamentets bestämmelser. Med hjälp från sin svärson, juristen Rickard Holmgren fick hon igenom sin begäran. Vid försäljningen plockas säteriet sönder. Gårdarna Fredriksberg, Grindtorp med flera såldes för sig. Huvudgården Löfsta köptes av sin arrendator Frans Gustafsson. Han blev kvar till 1939.

Framför gärdesgården står fr v Frans Gustafsson, Sanna Gustafsson, Ester Gustafsson och Matilda Gustafsson. Huset t v är en bagarstuga. Bilden är från Vallentuna bildarkiv. Bilden är tagen runt 1910.

En fru Sundberg tog över och satte igång att rusta upp gården. Hus byggdes och åkrarna dikades. Gården fick under hennes tid sitt nuvarande utseende. Inte minst inomhus kan man se spår efter hennes smak och fantasi. Fru Anna Sundberg överlåter gårsmåden på sin son Anders i början av 1950-talet. Efter fru Sundbergs död säljer hennes son gården till familjen Wester, som kommer med sina får och hästar. De blir bara kvar i sex år, innan det är dags för Agneta och Bo Ivgren att dyka upp 1976. Gissa om de blev nyfikna, när en gammal dam och granne yttrade:

-Så skönt att det kommer en major till Löfsta igen. Då kan det bli lite ordning på stället Att Bo då var major är rätt, men vem var företrädaren i arméns tjänst? Jo, det var Julius Fredrik von Sass som hade dött precis 100 år tidigare.

Idag drivs gården av sonen Claes och hans hustru Marie Ivgren.